Alexandra Andersson

Jag förstür inte vad det är med mig. Gürdagskvällen var hur bra som helst dü jag träffade en tjej vid namn Shilpa. Men ändü av nügon anledning sitter jag nu här med türarna forsandes nerför kinderna. Jag vet inte varför jag grüter. Kanske är det de saknade türarna frün studenten, hej dü kvällen med Antonija, sista dagen med Isak och mina bröder, "avskedsfrukosten" med mina fina fina tjejer eller bara tanken pü att min trygghet finns flera tusen mil bort. I vilket fall som helst sü üker känslorna upp och ner. Det är ingenting som är düligt här, men ständigt finns tankar där om vad familjen och alla andra tycker om mig. Samtidigt sü är saknaden efter svenskan och Sverige stor. Trots att min engelska är väldigt god, är det ändü en stor utamning att behöva kommunicera pü ett sprük som inte är mitt modersmül.

 

Eftersom mina föräldrar + släktingar önskade en uppdatering frün vad som händer här borta har jag skapat ytterligare en blogg om enbart min äventyr i München. Ville helst inte att mina föräldrar skulle läsa igenom mina gammla inlägg här pü bloggen haha, trots att de inte alls är hemliga. Sü hädanefter kommer jag uppdatera pü denna blogg: alexinmunich.blogg.se

Ta hand om er där hemma finisar!

Har nu befunnit mig i München i över 24h och hjälp vad mycket nytt det är att ta in. Har nu upplevt hur det är att ha tva smasyskon vilket är nagot helt nytt och det tär verkligen pa krafterna haha. Barnen har välkommnat mig nagot oerhört och jag ser fram emot att lära känna de ytterligare. Tidigare idag fick jag en chokladask av Patrick + massa sma armband av Charlotte som hon var oerhört stolt över att ha gjort. Förutom att umgas med barnen har jag tillsammans med min värdpappa Johan + barnen vandrat genom centrum av München. Byggnaderna var nagra av de finaste jag sett och butiker fanns det sa det räckte. Tror jag kommer stormtrivas här!

Sommaren börjar lida mot sitt slut med utebliven sol, kallare väder och gråare kläder. I takt med att "sommarlovet" tar slut växer tyngden i min lilla resväska. S n a r t  ä r  d e t  d a g s. Allt ska bli så himla kul och jag ser fram emot det mer och mer, samtidigt som fjärilarna i magen sakta men säkert har börjat växa fram.

Allt kändes mycket verkligare när jag under gårdagen vinkade adjö till Daniel som än en gång begav sig hemåt mot sitt (mitt) kära Göteborg. Nästa gång någon ska vinkas av, är det min tur. Det kommer bli jag som går ensam in på Terminal 5 på Arlanda och kollar bak en sista gång innan stegen bär av framåt.

Tiden kommer dock flyga iväg precis som den har gjort här hemma i Sverige. Inom fyra månader kommer jag vara hemma igen och säkert ha en reunion på älskade fröken B. Men innan dess, ska jag ta reda på vad München och Tyskland har att erbjuda.

Från juni till juli, från skola till jobb, från världens bästa dagar till sjukdomsdagar. Som alltid går dagarna i ultrarapid och det är idag över samt snart en månad sedan balen och studenten var. Två av de bästa dagarna någonsin och det är sant som de säger, studenten är definitivt den bästa dagen i sitt nuvarande artonåriga liv. Att åka runt, skrika och dansa på ett flak med sin klass var så himla roligt. En del tokigheter skedde det allt på flaket (vi alla minns när Lisa hällde ut sin nyöppnade cider över hela sig haha, eller tyskens livsfarliga svingande vinflaska), men alla kom tillbaka i toppskikt (mer eller mindre).

 

     Flaket var däremot ingenting i jämförelse med studentfesten på Frimis. Triss i shottar och killar, dans i timtal, extra bröder och många fina stunder med mina vänner summerar nog kvällen rätt bra. Uttrycket "vi ses i dimman" stämmer nog ganska bra in på min uppfattning om kvällen, men det som inte koms ihåg var troligtvis inte tillräckligt viktigt (SG).

     Förutom studenten har jag hunnit med att vara djurfantast/barn på Kolmården och åh så bra delfin-showen var! Att man som barn drömde om att bli delfinsskötare är helt förståeligt, snacka om drömjobb. Dessvärre hänger jag i år igen med min absolut fantastiska arbetskollega på Saab och räknar skruvar, lampor och andra ofamiljära objekt. Drömjobb? Javisst!

     Att jag fortfarande går och drar på en förkylning gör inte den långvariga gråa sommaren särskilt bättre. Vaknade upp och kunde knappt andas imorse pga tryck i bröstet vilket var sjukt obehagligt. Dock verkar solen ha fört med sig lite läkande krafter och jag känner mig aningen bättre. Ska dock inte sitta och klaga, för om lite mindre än 50 dagar beger jag mig ut i Europa på ett av mina största äventyr och jag måste erkänna att det känns helt fantastiskt.

 

Idag är det ingen vanlig dag för idag är det Lisas födelsedag! Såååååå mycket tokigt har vi lyckats gjort på bara tre år och nu när studenten är inom räckhåll, har vi möjlighet att skapa massor med nya fina/roliga/galna/tokiga minnen. Utifall du händelsevis råkat glömt något minne, så tänkte jag göra mitt bästa med att försöka återuppliva de igen;

I ettan gjorde vi ett tappart försök till att ta hoppbilder...resultatet blev kanske inte så lovande, men vi var helt övertygade om att de skulle bli bättre i framtiden! 

Förra veckan bestod av enbart tre korta dagar och denna vecka blir desamma, förutom att dagarna är något längre. I fredags var det Plus Awards med lunch på Pacos innan med Lisa och Suss. Några priser delades inte ut till våran klass, men vi var lika glada för det. Efteråt drog de få som var där till Satin för lite alkohol och umgänge.

 

 

Mycket har hänt under de senaste två månaderna och jag är glad samtidigt som jag är oerhört ledsen att sommarlovet snart knackar på dörren. Dagarna går allt snabbare och det är nu det gäller att ta vara på den lilla lilla tid vi har kvar innan vi beger oss iväg...Tjejerna och jag har nog definitivt tagit till vara på det efter alla besöken på fröken B och alla goda lucnher. Kan dessutom säga att jag ALDRIG någonsin mer under min levnadsexistens kommer skriva högskoleprovet igen. 

När det var bytardagarna här i Götlunda agerade jag barnvakt åt världens bästa Isak. Blev en välldans massa bus och skratt! Sov väldigt gott den natten om inte annat. 

Har haft ett lyckorus i hela kroppen idag. För idag har jag tagit KÖRKORT! Känns ganska surrealistiskt att jag faktiskt kan hoppa in i en bil och bara köra iväg utan att det är olagligt. För att fira var jag först och fikade på fröken B med Lisa & Suss på lunchrasten, sedan när jag kommit hem plockade jag upp Linnéa och Lovisa för att dra vidare mot donken. Pojkbandsskivan var på och vi överlevde både resan dit och hem. Det absolut bästa av allt; NO MORE ÖVNINGSKÖRA!

Välja själv vad man ska äta och inte tvinga i sig massa äckliga soppor, att se/träffa alla fina vänner som alltid får mig att le på läpparna, kunna lyssna på en massa bra hög musik samtidigt som man pluggar på allt det där som känns så himla jobbigt och tråkigt. Jag saknar det. Vill inte vara här själv, vill vara med alla andra 10 km bort. Men allt negativt varar inte för evigt ocj personalen här är jättetrevlig och jag mår mycket mycket bättre. Har blivit en erfarenhet rikare och jag hoppas att jag aldrig någonsin igen måste gå igenom det här igen. Har tagit två steg tillbaka, så nu behöver jag bara ta tre steg framåt. Jag bara saknar alla så oerhört mycket...

Dagarna rullar på allt snabbare och jag får svårt att hänga med. Efter en katastrofal körlektion, en operation inom kort och allmän skolpress känner jag att paniken finns runt hörnet. Intalar mig själv att det bara är att ladda om batteriet och gasa lite till, vilket får mig att fortsätta kämpa. Att lovet snart är här känns mer än skönt och många festligheter väntar. Om allt går som jag vill, kan jag även säga att jag har k ö r k o r t.

Redan gått två veckor sedan skolstarten och det känns faktiskt bra. Har en drös med uppgifter som ligger och väntar. En hög som jag faktiskt borde ta tag i, men jag skjuter upp det i några dagar till. Vi har redan fikat/ätit minst fyra gånger sedan vi började haha. Det här med att lägga pengar på annat är inte riktigt våran grej.